Såg nu att jag hade glömt publicera det här inlägget så det får bli nu...några dagar senare. 

Igår kom barnbarnen till oss för att stanna hela helgen...mamma & pappa har åkt iväg på kryssning för en stunds avkoppling. Det är bra att de gör det...man behöver ladda batterierna och även få känna sig som två förälskade vuxna...inte bara titulera sig som mamma och pappa där de flesta samtalen innefattar prat om snoriga näsor, konsistens på bajset, middag för i morgon, vem hämtar på förskolan...etcetera etcetera etcetera..... Det är viktigare än vad man tror att man tar sig tid för varann och sig själv....jag anser att man blir en bättre förälder om man tillåter sig att faktiskt få ta en paus ibland.

Här blev det då ingen paus...hehe...med en nyfiken 3-åring med djupa funderingar och frågor om hur saker & ting fungerar samt en 1-åring som insett att det finns en hel värld där ute att upptäcka. Härligt! 

Vi (jag, J, I, M och de små) bestämde oss för att åka iväg till ett friluftsområde för att grilla korv och få springa av oss lite i höstens kyla, Nog var det kyligt alltid...tur att de flesta utav oss hade klokskapen till att klä sig varmt. M min fina fina 13-åring var av en lite annan sinnesstämning där varma kläder såsom mössa, vantar och varma HELA byxor var fullständigt onödigt. Hm...undrar om det inte var ett felaktigt beslut ändå att dissa de varma kläderna när blåsten och dess kyla bokstavligen omfamnade oss in på bara skinnet där endast varm rykande choklad lindrade för stunden.. Nåja, man lär sig antar jag...den hårda vägen. 

Hur som helst så har vi haft en underbar dag med minnen för livet...som jag har sagt förut så är det sådana här minnen man plockar fram när livet är tufft...när allt känns medningslöst och tomt. Jag värdesätter dessa stunder mer än någonsin nu när jag har parkinson... Jag har också märkt att det håller Mr Parkinsom i bakgrunden för en stund....jag lyckas ”glömma” alla krämpor tidvis under utflykten då glädjen tar över och motar bort det onda. Borde göra det här oftare tänker jag...mycket oftare. Hålla mig aktiv med saker för att avleda Mr Parkinson...

Dock finns det alltid en baksida av allt...och så även här förstås. Det tar på krafterna att vara aktiv och med mental och fysisk kraft mota undan Mr Parkinson. Jag är helt slut i både kropp och själ...känns som om jag sprungit ett maratonlopp. Det tar några dagar att bli helst återställd men det är det värt...tusen gånger om. Jag skulle ju inte annars ha detta vackra minne att se tillbaka på... Det är väl det livet går ut på...att göra livet innehållsrikt och kärleksfullt... Ta vara på stunden...här och nu...vänta inte...du vet aldrig om du får möjligheten igen...