Kan inte sluta gråta....vet inte ens varför jag gråter...paniken bubblar inombords och jag känner mig så vilsen. Varför mår jag så här? Jävla ångest...dra åt...Mr Parkinson. J har suttit och hållit om mig och smekt mig över håret så som jag själv gör på mina barn när de behöver tröst. Vaggandes med en ömhet som går rakt in i mitt hjärta... Ingen vet hur mycket jag gråter då jag döljer det så bra...bakom ett påklistrat leende och med käck röst övertygar jag alla om att det är bra eller någorlunda stabilt Iallafall. Men inombords går jag sönder...bortkommen och vilsen famlar jag i mörkret och försöker hitta ut...hitta ut till meningen med allt och känslan av ett lugn... Jag vill inte gråta mer...jag vill inte må så här...jag vill inte gråta mer...när tar tårarna slut....?