Jag minns det som igår...när jag och J träffades för första gången...för ett år sedan. Av en slump hamnade vi bredvid varandra på en krog  och började prata...resten är historia. J hade dock redan spanat in mig på en resturang som vi båda hade varit på innan...men det hade jag ingen aning om. Vi föll för varandra där och då och nu idag bor vi tillsammans och planerar en framtid tillsammans. Jag kommer ihåg min rädsla och ångest jag hade för att berätta för honom om att jag hade parkinson. Då var jag ganska brutal och dömde mig själv mycket hårt... jag hade inte något värde....inget värde överhuvudtaget. ”Vem skulle vilja ha en sån som mig”? minns jag att jag tänkte...(dessa tankar sveper tyvärr fortfarande förbi mitt inre när jag har någon av mina sämre dagar). Vem vill ha mig som har parkinson? Vem vill leva med någon som blir sämre och sämre? Vem vill ha mig med alla symtom som: skakningar, stelhet, balansproblem, kramper, smärtor med mera...med mera. Vem fan skulle vilja det? Ja, ni hör själva hur jag dömde ut mig själv... 

Jag bestämde mig på en gång att berätta om parkinson...jag ville ge J en möjlighet till att fly...fly bort från mig innan det var försent...Men hur säger man det? Att man har en kronisk sjukdom...en grym jävla sjukdom som sakta förstör ens liv...Vad säger man? ”Öh...förresten...jag har parkinson...bara så du vet...” Eller hur säger man?

Vi låg i sängen och höll om varandra.....jag börjar lite trevande med att säga att jag ville berätta något. Aha ok, sa han och drog mig närmare intill. Utan att titta honom i ögonen så tog jag modet till mig och frågade om han hade sett att jag skakar i min högra arm.. Ja det har jag, svarade han...men han sa att han inte brytt sig speciellt mycket om det. Jag fortsätter motvilligt men säger till slut att jag har parkinson och frågar honom om han vet vad det är? Aha, ja, jag vet vad det är sa han. Hans reaktion var inte alls som jag hade befarat och jag blir ganska ställd. Men...ska han inte fly nu minns jag att jag tänkte...fly då...fly då...medan du har chansen...spring det fortaste du kan. Jag sa att jag förstod om han ville avsluta allt och jag bedyrade mig om att jag inte skulle döma honom för det. När jag väl hade sagt det....flyttade han mig varsamt ur hans famn så han kunde se mig i ögonen. Han blick talade om för mig att han var irriterad och han frågade med en lugn men bestämd röst vad jag egentligen tror om honom. ”Jag blev förälskad i dig som person, sa han.....din underbara personlighet”. Vad gör det...att du har parkinson? Lämna dig? Skulle du lämna mig om jag fick en sjukdom, frågade han bryskt. Nä, sa jag...självklart inte...såklart jag inte skulle göra det...jag menar...vem skulle göra så. Vem skulle gå ifrån när man behöver någon som mest? Mina ord ekade i huvudet på mig och jag kände mig så dum. Hur kunde jag tro att J skulle vilja lämna mig bara för att jag har parkinson. Min rädsla och låga självkänsla fick övertaget som så många gånger förr...och det höll på att förstöra allt. ”Jag är så förälskad i dig Anette...inget kommer att hindra mig från det...inget...sa han med en öm ton och drog mig tillbaka i hans famn och kysste mig lätt på pannan...

Månaderna har gått och vår 1 årsdag stundar...vi hade bestämt att vi skulle boka något romantiskt och byta miljö i vårt firande av årsdagen. Vi hamnade på en underbar herrgård där vi badade jacuzzi, åt tre rätters middag och innjöt en fantastisk hotellfrukost. Allt var så mysigt som vi hade hoppats på. Väl dagen efter checkade vi ut, umgicks med J:s familj några timmar för att sedan ge oss ut för att ”jaga” norrsken. Det har alltid varit min dröm att få se norrsken så efter att ha kollat upp att det fanns riktigt goda chanser att skåda norrsken så satte vi fart mot en sjö lite längre bort. Väl framme så var det bara vi två där och vi nästintill slängde oss ut ur bilen....där fick vi se hur norrskenet liksom dansade framför oss...böljande...kraftfullt i olika nyanser. Ovanför oss gnistrade vintergatan med alla sina stjärnor och jag blir helt betagen av dess skönhet. J tar tag i mina händer och för dem mot sin mun och andas ut varm luft för att värma dem. Han ser mig djupt i ögonen och talar om hur mycket han älskar mig.... Jag ler och känner mig så lycklig. Han släpper mina händer för en kort stund och öppnar upp en ask där en guldring blänker i månskenet... ”Vill du gifta dig med mig?”, frågar han med en förväntansfull röst...Jag blir så lycklig och nästan skriker ut: Ja...ja...det vill jag....JA. Jag älskar dig så mycket viskar han i mitt öra...jag vill dela mitt liv med dig...du gör mig hel...Det är dig jag vill ha... Och jag vill ha dig svarar jag....älskar dig så oändligt mycket...du och jag J...du och jag...för alltid.