En dos av livsglädje....ja tack.... Jag bestämde mig i sista stund att träffa min syster och vår gemensamma vän A. Ställde klockan ganska tidigt i lördags då jag har märkt att jag behöver mer tid på morgonen. Efter en del fixande kom jag äntligen iväg... Tjejer...here I come!. Vi började med att gå runt på höstmarknad i ett fantastiskt höstväder. Solen sken på oss och det gav mig energi....jag promenerade utan problem (hrm...nja nästan ”utan problem”). Iallafall vad jag trodde då... Väl tillbaka hos A var tjejmyset igång med tända ljus...ost & kex....vindruvor och rosa champagne...80-tals nostalgi med Bryan Adams ”Heaven” i bakgrunden och välbehövliga fnitterattacker...Jag provade att ta lite bubbel jag med...har inte tagit nån alkohol sedan i somras då det tar för mycket på krafterna efteråt. Bara nåt glas kan ”slå ut” hela mig och Parkinson får fnatt. Eftersom jag var vaken mycket längre än jag brukar tog jag en extra Madopark också för att fylla på lite..
Vi hade en jättehärlig kväll och jag somnade framåt småtimmarna utan problem. Jag vaknade dock av att Parkinson bokstavligen slet i min kropp...jag försökte röra på mig och smärtan högg in direkt...fan också...jag ville ju bara ha lite kul. Jag skötte mig ju...tog det lugnt med alkoholen och röjde inte runt.....Jag var stel och hade kramp...framförallt i benet...det högra. Kände mig helt orkeslös...och så fick jag migrän också...tack för det. Det brukar komma som ett brev på posten bara för att jag har haft en rolig social stund...ni vet hur man kan känna sig efter en kväll med vänner oavsett om man har druckit eller inte...man kan vara helt färdig efter att ha skrattat och pratat en hel kväll...även i nyktert tillstånd. Jag kände att promenaden gjorde sitt också...ont i höften och i fötterna.... Det tog hela dagen för att bli någorlunda återställd. Det här får mig deppig...varför kunde jag inte få må bra?...Jag ville ju bara ha lite tjejmys och skoj...inget mer.. Nåja ...jag fick iallafall en fantastisk kväll och ytterligare ett minne att blicka tillbaka på senare i livet...det kan inte mr Parkinson ta ifrån mig....eller?....
0 kommentar(er)
