Häromdagen bröt jag ihop....ångesten växte inombords och paniken börja komma. Klumpen i magen växte sig större och större...fan jag mår illa....jag måste spy....tänkte jag....jag måste spy. Jag rusar in på toaletten och lutar mig över toaringen och
försöker spy...men det kommer inget....ingenting... Kroppen spelar mig ett spratt ibland och jag känner mig lurad på sätt och vis...Lite så är det ju...den skakar när den har lust till det, den ger mig smärta mer än vad jag mäktar med, den gör mina
muskler stela och klumpiga....allt detta tack vare min följeslagare Mr Parkinson. Idag har jag en "hata parkinson dag"... det är så ibland...har inte haft det bra på flera dagar....
När jag var som mest ledsen och vilsen i helgen kom min yngsta dotter in till mig...hon såg inte att jag precis hade gråtit och jag vände mig om till henne och försökte le. Hon var ivrig och ville visa något sa hon...jag tittade en stund på henne innan
jag svarade...bara för att få insupa lite av den livslust och glädje hon sprider omkring sig. Jag kunde känna hoppet studsa till lite inom mig....hoppet om att "du grejar det här Anette".....jag rätade upp ryggen, log mot henne och frågade vad hon
ville visa. Oj, hon babblade på länge...jag minns inte allt men det var så härligt att se hennes iver i att få bli hörd och bekräftad så jag lät henne hålla på....min lilla konstnärssjäl och tänkarfia....du är lik din mor du tänkte jag.
Jag finner ro i naturen och jag tar många foton där...ofta symboliserar de hur jag mår för stunden, hur jag har mått eller en längtan till hur jag vill må. Hon skapar gärna med sina händer...målar, tecknar eller bygger något kreativt...utifrån känslan
hon har för dagen. Varför jag berättar det här ska ni snart få veta.....
Hon håller något bakom ryggen och sträcker fram en teckning...jag blir alldeles tyst....vet först inte vad jag ska säga...men jag finner mig ganska snabbt ändå...."men så vacker målning du har gjort", säger jag ödmjukt. Jag ser att hon ser stolt ut...för
hon vet att den är magisk...magisk för oss. "Vill du ha den mamma"?...jag vill att du ska ha den... "Ja, det vill jag...å tack älskade unge...tack... Hon skuttar iväg och kvar står jag med målningen i handen och sjunker sakta ner på golvet...luften
går ur mig och jag känner mig yr...jag blir berörd...berörd av livet.
Se på det fotot jag själv tog för några dagar sedan och se på hennes målning....
Vad är oddsen för att vi båda föll för just motivet utan löv? Jag vet inte varför hon valde det...ska fråga någon dag när jag känner mig starkare.... Jag valde detta träd när jag fotade då det visualiserar och symboliserar vad jag tänker och känner
inombords inför en mer framskriden parkinson. Det nakna trädet utan sina löv och min hjärna utan de hjärnceller som producerar dopamin. Ett träd...en kropp utan livslust...utan glädje..utan hopp...ett mörker och ett tillstånd som förlamar
min vilja att få göra saker jag har drömt om.... Ja, vad är oddsen för att vi båda kände en närhet till detta motiv....just nu...det är magiskt....när två människors tankar möts på detta sätt....kanske för det med sig något budskap jag ännu
inte förstår...kanske är det så....eller bara ren magi för att ge mig hopp...
0 kommentar(er)
