Jag försöker verkligen...jag försöker tänka positivt. Varenda dag jag vaknar med smärta och stelhet så försöker jag slå undan negativa tankar. Men det är svårt...ens psyke klarar inte av allt hela tiden. Hur ska jag kunna det när jag känner I hela min kropp att den blir sämre. Som när jag och J tog en promenad igår vid vattnet i det vackra höstvädret så var jag tvungen att avstå promenaden uppför backen till slottet då kroppen inte orkade. Nu för tiden undviker jag uppförsbackar eftersom kroppen säger stopp. Det var dock fantastiskt härligt att gå där längs sjön och se hur naturen ändrar sin skepnad och rustar upp för vinterns kyla och mörker. På sätt och vis försöker jag också rusta upp.....rusta upp upp inför Mr Parkinsons kommande manöver....vad det nu innebär. 

Det är just den här ovissheten som tar på en....vad kommer att hända med mig och min kropp. Jag läser mig till olika framtida prognoser men det är svårt att verkligen förstå vad det innebär för mig... 

När vi igår efter promenaden begav oss till affären för att handla gott till kvällen fick jag återigen känna mig maktlös och helt oförberedd på vad Parkinson hade på agendan för denna stund. Värken tilltog och jag kände mig yr och helt slut. Som om jag har deltagit i ett maratonlopp eller nåt... Svetten lackade och min kropp ville inte samarbeta. J bokstavligen ställde mig vid frysdisken och sa åt mig att stå där medan han inhämtade alla varor vi skulle ha. Jag kände mig så ledsen och bestulen...bestulen på min frihet att göra vad jag vill. Förlusten av att få göra som jag vill.... Jag vill inte ha det så...vill jag verkligen leva såhär? Är jag beredd på vad som komma skall...?

Vad händer med alla mina drömmar? Jag vill ju göra saker....jag är inte färdig än....det finns massor av saker som jag drömmer om... Min läkare tycker att jag bör göra det jag vill göra inom snar framtid för att få uppleva och skapa minnen med någorlunda bra livskvalité. Att jag ska kunna få njuta och finna glädje i det jag ska göra utan en massa hinder i vägen. Jag känner nu att han har rätt...då Mr Parkinson radikalt har förändrat sin image...på så kort tid. Men det är inte bara tiden som rusar iväg....även pengar är en bidragande faktor till att jag inte hinner med allt jag vill göra. Det kostar på att vara halvtidssjukskriven... Inte nog med att man har fått en fruktansvärd sjukdom som sakta förstör ens liv...dessutom tar den även mina pengar....Lite orättvist kan man tycka...fast det finns ju de som har det värre förstås...så man kanske borde sluta gnälla... Men nej, jag måste få gnälla...få ur mig den frustration som finns i mig...denna frustration som sakta förgör mig inombords...sakta...smärtsamt...bryter ner mig och suddar ut den människa jag egentligen är... Just nu i min deppighet kan jag inte längre se den glada, sociala, energirika och drivande Anette...hon som alltid var motiverad och aldrig såg några hinder för att nå det hon ville. Jag saknar henne...jag saknar henne så himla mycket....jag sörjer förlusten av henne...jag vill ha henne tillbaka... Men jag vet att det inte går...hon är borta för alltid..... Nu finns det en "ny" Anette...som Mr Parkinson har skapat...en ny människa med en ny kropp och personlighet...Men vem är hon? Jag tvingas nu till att lära känna henne och leva efter hennes premisser...oavsett om jag vill eller inte. Tänk dig själv om någon kom och tog ifrån dig din kropp...din personlighet...dina drömmar...där du ständigt måste anpassa dig efter någon annan...Vem skulle du vara då? Inte så konstigt att jag känner mig vilsen...jag har tappat fotfästet...vem är jag? Vem är jag egentligen.....