Vilken dag det har varit...fylld av livets kontraster. Jag sov riktigt dåligt natten till idag...sov en stund... vaknade...sov en stund och vaknade igen. Höll på att bli galen så jag gick upp i stället för att ligga där i sängen och snurra runt. Tog en kopp te och en smörgås slank ner det också...mm gott. Jag blev lite lugnare och funderade kring varför jag inte kunde sova.
Det kan ju bero på parkinson det vet jag (man har sömnproblem) men kanske kan det bero på att jag igår delade med mig av min sjukdom till er. Det känns ganska naket och sårbart att utelämna sig sådär. Vet inte om jag är bekväm med det men jag måste träna på att prata om det och inte hålla allt inom mig. Är ganska duktig på det annars. Min näst äldsta dotter sa igår att man ser inte på mig när jag mår dåligt... Hm det stämmer nog...jag döljer det ganska bra, det vet jag. Jag vill ju inte belasta andra och jag vill inte att de "alltid" ska höra att mamma mår dåligt. Jag vill ju skona dem....fan nu börjar jag gråta igen...det är så jobbigt...jag vill ju vara frisk som andra mammor...och orka saker och inte behöva säga nej.... Jävla parkinson...ut ur min kropp!
Nähä...inte försvann han inte... Jag får ta till andra metoder... Frågar om någon vill följa med mig till skogen på utflykt och picknick. Har ju bakat silvia kaka häromdagen och den borde ätas upp tänker jag. J och yngsta dottern hänger med och vi beger oss ut på ett litet äventyr. Wow, bra gjort tänker jag för mig själv...bra idé att fly ut en stund. Solen skiner och värmer mitt ansikte när vi sitter på bryggan, jag och dottern...sjön bländar mig i vågskvalpet under mina fötter när solens strålar når sig dit....Jag sätter mig närmare och lutar mitt huvud mot hennes axel...hon luktar nästan som när hon var liten bebis...jag översköljs av minnen på barnen och tårarna tränger sig fram...men inte för att jag är ledsen utan för att jag är lycklig...lycklig av att kunna få sitta här nu och bara njuta av dem jag älskar mest..., Håll dig undan Mr Parkinson...här har du inget att göra...
Jag lyckades vara ute och igång i nästan fyra timmar när smärtan och skakningarna gör sig påminda. Jaha, dags att bege sig hemåt då tänker jag..för jag har ju glömt ta med mig medicinen. Hm det börjar bli en ful ovana det där...att jag glömmer.. (också symtom på parkinson)... Vill egentligen inte avbryta och säga något...vill ju som sagt inte belasta någon och göra någon besviken... Jag är hungrig mamma, hör jag dottern säga. Är du säger jag (vilken tur...nu behöver jag inte avslöja att jag mår dåligt)... Ja, då åker vi hem då...äta måste vi! Tråklar mig in i bilen med arm och ben som inte vill som jag vill men in kommer jag. Dottern ser inte att jag kämpar...men J gör det...han frågar tyst hur det är...han möter min blick....jag behöver inte säga något...han vet...jag älskar dig viskar han och ler...solens strålar smyger sig in i bilen på ett kärt återseende från sjön och jag blir alldeles varm inombords...Du kan ta min kropp jävla parkinson men mitt hjärta får du aldrig...aldrig!
0 kommentar(er)
