Vaknade sent idag...runt 9.00..kände direkt att det skulle bli en tuff dag...jag är sliten och Mr Parkinson pockar på uppmärksamhet. Denna oinbjudna gäst som nu är min följeslagare...i resten av mitt liv. Jag, J och Mr Parkinson...hehe låter som en titel på en film...komedi kanske eller drama eller romantisk eller rent utav en skräckfilm. Hehe, jag har nog en aningen udda humor men ibland måste jag bara spåra ur lite och lätta på trycket så att säga. Vi är iallafall två mot en...så jag har sällskap och stöd när Mr Parkinson skrämmer mig..Det har varit så en hel del på sistone..mycket rädsla och ångest över vad som ska hända. J säger till mig att inte tänka så  mycket på det utan leva här och nu. Han har rätt förstås men tankarna tränger sig på ändå...oavsett om jag vill eller inte. För det klarar min hjärna av minsann...driva mig till vansinne med oro..jojo det kan den men inget jävla dopamin kan den producera för dessa hjärnceller dör...något irriterande kan man tycka...eller hur?